EssyDox

Texten ingår i en artikelserie om klimatet och publicerades ursprungligen här> https://www.peterorn.se/aktuellt-19435573

Emil Sieurin (1877-1962) var en svensk ingenjör och filmare, som kom att bli en av de första att spela in rörliga bilderna av vanliga människors arbete och fritid. Utöver detta importerade han utländsk film till Sverige. Nitton av dessa går under namnet Sieurins franska bilder, och är producerade av det franska bolaget Gaumont mellan åren 1899-1901. I många fall har filmerna inte återfunnits i något annat arkiv i världen, och har bevarats enbart tack vare Sieurin och svenska filminstitutet. Människorna i Sieurins franska bilder lever under la Belle Epoque, den period före första världskriget som präglas av framtidstro, tillväxt och sorglöshet. De vet inget om det världskrig som ett drygt decennium senare kommer rita om den europeiska kartan och demontera bilden av den moderna världens utveckling som en konstant framåtrörelse. Hur många av människorna i Sieurins panoreringar över Paris gator kommer överleva de kommande två världskrigen? Min vetskap om den nära förestående katastrofen får mig att känna en gemenskap med dem. För på samma sätt som människorna under la Belle Epoque lever jag under en period av tillväxt, framgång och resursrikhet, men med ett ständigt närvarande hot om en kommande nedgång.

Motiven i Sieurins filmer varierar, från iscensatta dansuppträdanden och sketcher till dokumentära gatubilder av Paris. När jag för första gången såg Sieurins franska bilder var det framför allt de senare som lämnade starkast intryck. Filmerna visar svepande bilder av staden och människorna i den. De är sina vardagsmiljöer, på väg till och från jobbet, och till stor del omedvetna om kamerans närvaro. Som åskådare är det lätt att glömma bort att det som visas inte är en rekonstruktion av livet under förra sekelskiftet, utan verkliga människor med verkliga liv, och att ingen av dem lever idag. Något med det oförställda sättet på vilket människorna passerar framför kameran gör att de upplevs moderna. Liksom oss moderna människor tycks de nästan ta sitt välstånd för givet, trots att den tekniska och levnadsmässiga standard man nått vid tiden för inspelningen av Sieurins franska bilder är något alldeles nytt, och utvecklingen skett fort. Människor tycks oavsett generation snabbt kunna vänja sig vid nya tekniska agremanger.

På en avgörande punkt skiljer sig vår moderna situation emellertid från människornas under La Belle Epoque: Vi är medvetna om att den levnadsstandard vi tagit för given är tillfällig, och att de ekologiska premisser vi utgår ifrån i vår resursanvändning är falska. Kanske inte bara medvetna: Att vara modern människa tycks bli allt mer synonymt med att förhålla sig till begrepp som klimatångest, och enligt SOM-institutet är klimatförändringar den fråga som oroar svenskar mest. Frågan om hur vi som moderna människor ska kunna leva våra liv utan att skada vår omvärld eller våra medmänniskor är alltså en som väcker känslor, och berör många. En av de som kritiserats för sitt sätt att hantera målkonflikten mellan oändlig tillväxt och begränsade naturresurser är 2018 års nobelpristagare i ekonomi, William Nordhaus. Priset tilldelades han för sin DICE-modell: Dynamic Integrated Climate-Economy model, som ska användas för att kunna räkna på hur ekonomisk utveckling och klimatförändringar är beroende av varandra.

Till skillnad från IPCCs klimatrapport, som lyfter vikten av att nå målen om max 1.5 graders global uppvärming, menar han att de ekonomiska effekterna blir som lindrigast vid en uppvärming på max 3 grader. Kritiker har lyft hur hans beräkningar utgår från godtyckliga antaganden som gör resultaten otillförlitliga, och att de slutsatser han kommer fram till kan legitimera förhalandet av avgörande klimatinitiativ. Nordhaus utgår i sitt arbete med andra ord ifrån frågan om hur vi ska försäkra oss om att klimatförändringarna inte skadar tillväxten (i förlängningen vårt sätt att leva), istället för vilka uppoffringar som krävs för att undvika en global klimatkatastrof. Hans resonemang är således en förlängning av den grundläggande fråga de allra flesta av oss i slutändan ställer oss när vi hanterar klimatfrågan: I vilken grad kan jag (eller min familj/mina barn/ framtida generationers barn) fortsätta leva på samma sätt som jag gör idag? Detta snarare än att reflektera över vilka livsstilsförändringar som skulle generera största möjliga klimatmässiga vinst (exempelvis att inte alls skaffa barn). Och egentligen är det kanske helt naturligt att resonera på detta omvända sätt, för det kan vara svårt att på våra egna liv applicera de stora omställningar vi vet egentligen vet skulle krävas, helst igår. Oavsett om vi strävan mot att möta Nordhaus eller IPCC:s mål ser läget rätt mörkt ut: Enligt IPCCs worst case scenario-uppskattning riskerar vi att vid seklets slut ha nått en uppvärmning på så mycket som 4.5 grader.

När 2018 nu lider mot sitt slut har FN avslutat sitt klimatmöte i Katowice, där man avsett komma överens om ett regelverk för att i praktiken få parisavtalet att fungera. Att detta sker är självklart ett steg i rätt riktning. Men med mötet framträder också en tydlig bild av hur splittrade världens länder är. Ett uttryck för detta syntes i hur flera mäktiga länder, däribland USA och Ryssland, inte formellt ville välkomna IPCC:s rapport. Oenigheten gällde själva formuleringen men ansågs symboltung, då länderna som motsatte sig enbart ville ”notera” rapporten. Men splittringarna gäller inte bara formaliteter, och flera avgörande frågor är fortfarande obesvarade: I vilken takt utsläppen ska minska, såväl som hur handeln med utsläppsrätter ska ske. Det är svårt att uppbåda entusiasm kring den här sortens stora möten, där parter med helt olika utgångspunkter ska försöka enas om något som skapar minsta möjliga missnöje. Så även denna gång.

En del historiker daterar la Belle Epoques slut till passagerarfartyget Titanics undergång 1912, en händelse som av många ansågs vara beviset på att teknik och vetenskap i slutändan står maktlös inför naturens krafter. Idag är detta något vi ständigt påminns om, genom rapporter om den förödelse naturkatastrofer lämnar efter sig. Så vilket är då det rätta sättet att förhålla sig till det faktum att mycket trots allt pekar på att vi är påväg åt en klimatmässig katastrof? Något med att se människorna i Sieurins bilder, under la Belle Epoque, som går oförställda och ännu inte desillusionerade på Paris gator, gjorde mig medveten om vilken sällsynt historiskt gynnad position vi befinner oss i. Den som vill kan hitta en oändlig mängd statistik och larm att använda som bränsle till sin klimatångest, eller påpeka hur det om x antal decennier inte kommer finnas resurser nog att spela upp en film som Sieurins franska bilder, eller att det om x antal sekler inte ens kommer finnas människor att se dem. Men den som vill kan också glädjas åt att vara en av de få som får uppleva en period där den sortens resurskrävande arbete som ligger bakom restaureringen, arkiveringen och distribueringen av en film som Sieurins franska bilder är möjlig. För varje gång ett filmnegativ spelas upp sker oundvikligen en slitning, och den kemiska processen som skapar bilderna på acetatfilm gör att gamla filmnegativ oundvikligen krymper när tiden går. Det kommer därmed inte alltid vara en självklarhet att ha tillgång till de filmer som Sieurin en gång såg till att importera från Frankrike till Sverige, men vi som lever just här och nu har det. I bästa fall kan vi utnyttja denna tillgång, använda den för att reflektera över och bättre förstå den kulturella och historiska kontext i vilken vi lever. När vi ser likheterna mellan oss och människorna i Sieurins bilder; deras liv och våra, dåtidens och nutidens tidsanda, kan vi kanske uppleva en känsla av samhörighet med de generationer som föregått oss. Kanske kan denna samhörighet också göra oss lyhörda inför kommande generationers behov?