(sekt-) GIRLS ON FILM
Läste för ett tag sen Emma Clines debutroman ”the Girls”, som var väldigt hypead när den kom ut i höstas, och dessutom ev. ska filmatiseras. Boken handlar om Evie som växer upp i Kalifornien på 60-talet, med nyseparerade föräldrar och en komplicerad relation till sin enda vän Connie. Sommaren innan hon ska fylla femton träffar hon en grupp tjejer som bor tillsammans på en övergiven gård i öknen tillsammans med Russel, som är deras andliga ledare. Storyn är baserad på historien om Charles Manson och de mord hans sekt begick på 70-talet, som för de flesta säkert är ganska bekant. Just "sagan" om Mansonmorden har reproducerats oändligt många ggr och refereras ofta till i populärkulturella sammanhang, och det som gör just den här versionen svår att släppa är därför mer hur den är skriven snarare än storyn (som också såklart är mycke dramatisk o gripande).
I centrum står alltid Evie och hennes observationer, och den bärande rollen spelar inte Russel, utan Susanne Atkins. Hon är den enda av karaktärerna i romanen som fått behålla sitt verkliga namn, och av medlemmarna av Mansonfamiljen är hon den enda som kommit i närheten av Charles Mansons ikonstatus.
Susanne Atkins För Evie är det inte Russel som får henne att från första början dras till sekten, det är Suzanne. Överlag spelar Russel och de andra männen som figurerar i boken biroller trots sin konstanta närvaro: det är Mamman, Suzanne, pappans sekreterare och andra kvinnliga karaktärer som för berättelsen vidare och intresserar Evie. Det här går emot den konventionella historieskrivningen kring Manson och hur han rekryterade följare, även om hans charm och bekräftande blick också är viktiga element i boken. Russel är den definitva ledaren, men sekten och sammanhanget är tjejernas.
”I’d seen that they were dear to one another, the girls, that they’d passed into a family contract- they were sure of what they were together. (…) I was not used to this kind of unmediated attention, especially from a girl. Usually it was a way for apologizing for being zeroed in on whatever boy was around”
Det är en tillvaro som förvisso ligger långt ifrån ett stabilt hem, men inte är fullt så mystisk som den målats upp när man tidigare berättat historien om Mansonfamiljen. Att Evie och de andra väljer att spendera tid på gården och begå brott är en blandning av tristess och the male gazes frånvaro. De flesta av dem kommer från medelklasshem och stabila sammanhang och är i all enkelhet uttråkade. Det handlar knappt ens om revolt, utan att tillvaron i ”den verkliga världen” blivit smärtsamt fylld av krav och inte gett dem något tillbaka. Även om sammanhanget som är gården också innehåller konkurrens och oskrivna regler är de sedda och har en plats. Evie är inte heller dum, hon ser bristerna, men de utgör är ett lågt pris i förhållande till vad hon faktiskt får.
Mansonfamiljen har som sagt mystifierats och ikoniserats, och den allra tydligaste anledningen till varför är att det handlar om tjejer. Boken fick mig osökt att börja tänka på Sofia Coppolas the Virgin Suicides, som på en del sett liknar The Girls.
Berättelserna bygger på grundelementen tristess, naivitet och död, och berättandet präglas av mysticism och ett upphöjandet av den kvinnliga tonåren. Coppolas ”feministiska” tolkning av temat har hämtat inspiration från 70-talsfilmen Picnic at Hanging Rock av Peter Weir, som framför allt nått sin status på grund av just den mystik som präglar bildspråket och storyn.
Picnic at hanging Rock// The virgin suicides (Vilken är vilken amiright)
Picnic at hanging rock utspelar sig på en australiensisk flickskola på Alla Hjärtans dag år 1900 och följer den utflykt som slutar med några av flickornas försvinnande. Gemensamt för dessa tre historier, förutom att de är bra, är mystiken som omgärdar dem. Även om de hyllats just för porträtterandet av kvinnlig gemenskap är det något som slår tittaren frånvaro av motsvarighet vad gäller liknande berättelser med manliga protagonister. Något med det okända, estetiskt tilltalande verkar vara kvinnligt betingat, för skildringar av pojkskolor och gemenskaper i den manliga tonåren är ofta skildrade i en mer förminskande, ovanifrån och nostalgisk tradition. I The Virgin Suicides följer vi ju utöver de fascinerande tjejerna också en grupp killar. Dessa karaktärer är motsatsen till allvetande och medvetna, de är dumma och tafatta.
Ett ytterligare exempel som ligger nära till hands är karaktärerna i Dead Poets Society, som utspelar sig på en pojkskola. Den hade med sin historia kunnat vara en motsvarighet till Picnic att Hanging Rock, men här balanserar karaktärerna hela tiden mellan att var ”upptäckande och smarta” och bara rakt av dumma och högljudda, och är aldrig i närheten av flickskoleelevernas genialitet.
Detta är delvis ett symptom på våra dubbla måttstockar när vi pratar om boyhood vs girlhood. Och även om de manliga karaktärerna i detta fall framställs i sämre dager är behållningen återigen att den manliga varianten av ett koncept på något sätt lyckas vara mer tredimensionell och tillåtande. Så även om det är lockande att göra The Girls till en gåtfull och mångtydigt och jättesygg film kanske det finns en poäng i att också låta en del mindre tilltalande drag hos historien få synas; grupptrycket, smutsen, elakheten. För det finns där, och de har ju trots allt flytt verkligheten i syftet att just slippa bli försöknade. Trots att det är lockande att höja upp tjejtonåren och ung kvinnlig vänskap finns det något vagt ojämställt i hur den bara tillåts vara förförisk, eller åtminstone aldrig får vara dum eller ful.
puss 5/5