The evolution of High School series

Jag började för ett tag sedan kolla på den nya netflixserien Riverdale, som hade premiär tidigare i år. Serien verkar vara en ganska stor satsning som vänder sig både till den vanliga målgruppen för tv-serier som utspelar sig på ett high-school (typ tjejer) men också en medveten, äldre målgrupp. Det är tyvärr inte en jättebra serie: Det som får tittaren att vilja se vidare är huvud-storyn, ett mysterium kring ett dödsfall på skolan, medan konflikterna mellan karaktärerna, som man för det mesta inte bryr sig om alls, mest känns distraherande. 

”Undomar i ungdomsserier” är ofta synonymt med endimensionella och schablonartade karaktärer (ja med undantag), men blir en serie populär är det troligt att den i någon mån lyckas säga något om "ungdomar". Det är här Riverdale blir intressant, för här finns i varje karaktärs handlande ett tydligt moraliskt budskap, och redan från början slås tittaren hur ”woke” serien är. I och med att serier som utspelar sig på High School har mer eller mindre samma uppställning karaktärer är det lätt att som tittare börja jämföra dem med varandra, vilket jag gjorde. Serierna i den här kategorin som jag direkt kom att tänka på var Freaks and Geeks, Glee och studieobjektet Riverdale, som alla förvisso verkar inom olika genrer (Freaks and geeks är typ humor, Riverdale är någon sorts mysterie-serie och Glee är typ musikal/psykos?) men vars karaktärer ändå är mer eller mindre gemensamma. 

Den första av dessa, Freaks and Geeks, kom ut 1999 men utspelar sig på början av 80-talet. I centrum står Lindsay Weir, 

en ”vanlig tjej” som börjar umgås med skolans slackers/”freaks”, och hennes lillebror Sam, som precis har börjat sitt första år. Lindsay är en ganska duktig tjej som är mån om att vara alla till lags. Hon bärjar datea Nick, en kille som spelar trummor, och är med mycket på hans bands rep. Hon tar mycket ansvar både för sig själv och andra, och hamnar ofta i moraliska dilemman, t.ex. ”Ska jag hjälpa James Franco att fuska på ett prov?” osv. Lite generöst skulle man kunna säga att hennes motsvarighet i Glee är Rachel, även om Lindsay är en ”coolare” karaktär. Rachel är, till skillnad från Lindsay,  ganska självisk och osympatisk, med fortfarande duktig och engagerad i skolan (enligt IMDB: ”A talented star of the glee club who is often bullied by the Cheerios and football players, but grows closer to them as the show progresses”). I den här skillnaden skulle man alltså kunna läsa in en utveckling där en kvinnlig karaktär i en high school-serie nu får vara osympatisk och protagonist på samma gång. Men i Glee finns också lite andra karaktärer som jag inte har så bra koll på, så jag nöjer mig med Wikipedias beskrivningar:

Finn: ”Star quarterback of the school's football team who risks alienation by his friends after joining the glee club”

Mercedes: ”A fashion-conscious diva who initially resents having to sing back-up”

Kurt: ”A fashionable gay male countertenor”

Noah: ”A good friend of Finn's on the football team who at first disapproves of Finn joining the glee club, but later joins it himself.”

Artie: ”Artie is confined to a wheelchair, though that doesn't limit his ability to be a fully-functioning member of New Directions.”

Sen finns också lite andra karaktärer, cheerleaders osv osv. Den uppmärksamme läsaren har noterat att mångfalden ökat med casten till Glee (som började sändas 10 år efter Freaks and Geeks) men att karaktärerna är desto mer stereotypa. Här finns i princip bara en svart karaktär som av både Wikipedia och IMDB beskrivs som en diva (”in the model of Whitney Houston” men med disclaimern ”As larger girl, Mercedes does have some self-esteem issues when it comes to romance and finding a boyfriend”). Hon får sällan bli mer än den kaxiga tjejen som vägrar sjunga bakgrundssång, men Mercedes är bara en av karaktärerna som aldrig får röra sig alltför långt utanför ramarna för tittarnas förväntningar:

Vilket leder oss till serien Riverdale. Här finns också en gay karaktär, Kevin, som iofs också är ganska stereotypt gay. Skillnaden här är han slipper hamna i samma i förväg utstakade situationer som Kurt. Kevin är inte direkt mobbad i skolan, och hans huvudkonflikt blir att han har en relation med en gängmedlem samtidigt som hans pappa är polis, istället för att handla om typ hur han möter homofobi och ”tvingas acceptera sig själv”. Kevins pappa har inte heller något problem med att Kevin är gay, utan är mer oroad av att han är singel:

Men i centrum i Glee står trots allt för det mesta Rachel och Finn, och kanske är Finn den mest stereotypa karaktären av alla. Dilemmat ”ska jag sjunga eller sporta” är i princip identisk med det Zac Efron ställs inför i High School Musical, och i Riverdale är det karaktären Archie som drabbas. I både Glee och High School Musical är det dock främst ”vad kompisarna i laget ska tycka” som påverkar karaktärens val, medan det i Riverdale snarare handlar om föräldrarna ska tycka+ vad som är bäst för Archies personliga utveckling  ("Jag vill inte gå i min pappas fotspår och börja collage direkt"- ett misslyckat försök till samhällskritik från serieskaparnas sida). En intressant händelse som utspelar sig i början av serien är när Archie kontaktar the local girlband ”the Pussycats”, som också går på Riverdale, och vill att de ska spela hans låtar för att ge feedback:

 

Osv, vilket av Archie bemöts såhär:

 

 

Det slutar med att han får sitta med och lyssna på deras repetitioner, utan att själv delta (lite som Lindsay i Freaks and Geeks :p).

Till sist finns också Riverdales motsvarighet till Rachel och Lindsay; Betty. Karaktären är till en början duktig och snäll i skolan och hemma (verkar också gå på någon sorts piller), men gör tidigt i serien revolt. I likhet med Lindsay Weir är en av Bettys stora konflikter att hennes föräldrar vill lägga sig i vem hon umgås med. Hon börjar ifrågasätta dem när hon får en ny bästa vän, Veronica. Tillsammans leder de ett uppror mot skolans fotbollslag, som har hängt ut tjejer på sociala medier:

 

--> Lindsay/Rachel/Betty har självradikaliserats och blir 2017 psykotisk.

Den politiska korrektheten i Riverdale överraskade mig, den gick inte ihop. För även om världen/ USA blir mer progressivt är min känsla (obs min känsla) att serien verkligen inte representativt speglar ett litet amerikanskt samhälle 2016. Bilden känns snarare utopisk, allt skildras utifrån the liberals perspektiv. Visst är de konservativa krafterna svagt närvarande i bakgrunden; stadens rasifierade, kvinnliga borgmästare fick en del hot när hon tillträdde, och den makt fotbollskillarna har över skolans tjejer är ett problem, men tittaren behöver aldrig oroa sig för det är alltid godheten som vinner i slutändan. Är det här relevant kritik? Egentligen inte, konst behöver inte vara realistiskt för att vara bra, och visst kan det väl finnas en poäng i att försöka skildra High School på ett nytt sätt. Däremot behöver något inte heller vara bra bara för att det är nytt, och i Riverdale blir det tydligt att en hel serie inte kan bäras upp av att miljön den utspelar sig i är "härlig". 

Så vad säger dessa respektive ”karaktärsutvecklingar” oss egentligen om den konstnärliga verkshöjden på serierna? Inte så mycket, såklart. Riverdale är en ganska tråkig serie, med tråkiga karaktärer. Det alla tittare vet men skaparna inte verkar förstått är att moraliserande budskap ≠ en bra serie. Syftet med att låta en karaktär välja ”rätt” eller agera ”rimligt” är (bl.a.) att göra den mer likeable och vinna tittarens sympatier. Slår detta över, vilket det gör i Riverdale, blir alla karaktärer outhärdliga. De vi ska sympatisera med är präktigt rättrådiga, och de onda, ex. Bettys mamma, framstår som överdrivna. Dikotomin i Riverdale är helt enkelt för lätt att genomskåda, och från ca avsnitt 2 blir den tråkig.

Betyder Riverdales existens att the average mediekonsument har blivit mer progressiv? Troligtvis inte, att serien är politiskt korrekt har nog snarare att göra med det som alla redan vet; att medielandskapet blivit mer kuperat. Att publiken är global och själv kan styra över vilken tv den vill konsumera möjliggör produktion nischade serier i nya format, vilket dels går att se i hur Netflix och HBO satsar på miniserier, men också i hur serier produceras utan hjälp av större mediehus, t.ex. fantastiska High Maintenance (som förvisso köptes av HBO sen men men). Det här sammantaget är enligt moi en av de positiva effekterna av filterbubblor.

Som också innebär att jag inte behöver se Riverdale om jag inte tycker att det är bra :p