The force of ideology makes me not see what I am effectively eating: Alla älskar en bulimiker
Har precis läst den självbiografiska romanen ”Love Warriors” av Glennon Doyle Melton, en av vårens mest uppmärksammade böcker som rekommenderats av bl.a. Oprah Winfreys bokklubb ;) och diskuterats i En varg söker sin pod. Vad jag vet har den inte recenserats i några större svenska medier, vilket troligtvis att göra med att den skulle kunna placeras i kategorin ”självhjälp” (inte högstatus), samt att den pga det otroligt trashiga omslaget+ titeln inte är av typen man vill läsa offentligt. Dessa faktum till trots är det en bra bok, men tänker inte skriva recenserande om den mer än att huvudpersonens tankar och resonemang kring att typ leva och vara (kvinna) i olika stadier av livet ofta är relaterbara/ roliga, samt att hennes olika andliga och personliga uppvaknanden illustreras på trovärdiga och pedagogiska sätt. Författarens samvetskval och tankar om sin familj får dock ibland lite väl mycket utrymme, och när hon börjar med yoga och meditation förlorar hon åtminstone mig.
Det som verkligen gör att läsaren fångas från första sidan är däremot varken hur välskriven boken är eller tilltalet, utan handlingen. När Glennon är tio år gammal får hon en ätstörning och börjar hetsäta. Hon är bulimiker under en stor del av sin uppväxt och vuxna liv (går senare över till alkohol och droger) och i boken står turerna fram och tillbaka från psykologer, terapeuter, kliniker och kyrkor i centrum.
Long story short: Glennon blir jättepopulär och under collage utöver bulimiker även alkoholist och drogmissbrukare, utnyttjad av massa pojkvänner och utbildad lärare. När hon börjar arbeta blir beroendena värre, och det hela får inte någon vändning förrän hon av misstag blir gravid. Hon gifter sig med barnets pappa och blir hemmafru. Ca 70% av boken handlar om hur hon bearbetar nyheten om sin mans otrohet, men det är inte denna del jag vill fokusera på.
Glennon beskriver hur ätstörningen är en knäckt kod, hur den möjliggör att vara alla till lags samtidigt. Att både vara smal och äta är en konst hon bemästrat, och de som märker detta dras till henne. I high school blir hon för första gången inlagd på en klinik, vilket blir en lättnad. När hon får komma hem och börja skolan igen blir hon dock direkt nominerad till Homecoming queen, vilket hon tolkar som en bekräftelse på grundantagandet hon alltid agerat utifrån:
You followed the hidden rules by any means necessary (…) You did not disrupt the universe with any of your feelings or your questions. You stayed small. You did not take up much space at all. (…) We never even met you.
Det hjärtskärande med hennes tankar är att de inte är produkten av ett trasigt psyke, utan sanna. Det finns inget som är så subventionerat av samhället som bulimi, inte i sina medel men i sitt mål: Att vara alla till lags. Samtidigt är inget är så skuldbelagt som att breda ut sig: fysiskt med sin kropp eller psykiskt med besatthet av en diet eller vikt:
How can I be expansive and free and still be loved? Do I trust the unfolding and continue to grow, or do I shut this all down so I fit?
Inget är mer störigt än en tjej som inte är smal, förutom kanske en ätstörd tjej. ”Glennon. She just didn’t give a fuck.” säger en av Glennons ex-pojkvänner tio år efter att de gjort slut till sin fru när hon frågar vad hon tänker på. Det här fick mig att tänka på en av internets kollektiva fetischer; smal, snygg, tjej som äter skräpmat. Detta har inget med ätstörningen bulimi att göra, men här blir de dubbla budskapen som kommuniceras via reklam och sociala medier tydligare än någon annanstans:
Förlåt Beyoncé :(
I make it through the days through never slowing down, but as soon as the sun sets, my anxiety rises
Här i Amy Winehouse låt ”Wake up alone”:
It’s okay in the day, I’m staying busy (…) That silent sense of content, that everyone gets, just disappears when the sun sets
Bortsett från mest uppenbara skillnaden, att Amy Winehouse var en offentlig person och Glennon Doyle Melton inte är det, är de generellt väldigt lika varandra i sina missbruk. Till en början är de båda omtyckta och mer eller mindre framgångsrika, men det hela blir kortvarigt. Missbruken gör att de till slut blir totalt alienerade från sina respektive sammanhang; familj, vänner och karriär. De har passerat gränsen för vad de strävade efter att uppnå; att tillfredsställa alla. Nu är de inte längre hjälpsamma utan obekväma och tar därmed upp plats, vilket i Amy Winehouse fall gör henne till hela världens referens till vad som är ”sjukt”, ”dåligt” och skrattretande.
Vad skiljer då Amy Winehouse historia från Glennons? Båda är älskade, en av dem dör. Först på senare år har hon börjat få upprättelse, bland annat genom den hyllade dokumentären ”Amy” av Asif Kapadia. Dokumentären skildrar det musikaliska arv Amy lämnade till världen väldigt bra, men det är något som inte stämmer i dramaturgin. Det dokumentären ”Amy” och den gemensamma minneskulturen kring Amy Winehouse gång på gång vill intyga oss är att hon dog på grund av sitt drog- och alkoholmissbruk, medan det faktum att det var hennes kropp som till slut gav upp efter år av bulimi hamnar i skymundan. Än idag är sanningen för brutal för att skildras i en biografisk dokumentär; det nämns i förbifarten men glöms lite bort där det verkligen behöver nämnas.
Så visst var det en lättnad att få höra en historia som slutar annorlunda, där Amy istället gifter sig, får ett själsligt uppvaknande och skriver en bok. För kroppsideal kombinerat med varufiering av människan har skapat en ideologi där målet är att vara alla till lags, men lämnar ett medel som bara förgiftar. Och vem har sammanfattat detta bättre än någon annan:
I already am eating from the trash can all the time. The name of this trash can is ideology. The material force of ideology makes me not see what I am effectively eating.
Det var såklart allas vår Slavoj Zizek! Skönt att landa på trygg mark ;) Finns inget ett Zizek-citat taget ur sitt sammanhang inte kan knyta ihop. Det kommer från han och Sophie Fiennes dokumentär ”The perverts guide to ideologi” som går att se på youtube.
