Om Elektras uppvaknande
Innehållet på den här bloggen kommer inte vara _super_kul_ de närmaste dagarna (haha)
Har mest umgåtts med mig själv och pluggat den senaste tiden. Håll till godo med lite blogg-kompatibla varianter av saker jag ändå varit tvungen att göra.
B.la. har jag läst Fröken Julie och Ibsens Et Dukkehjem (inte på originalspråk doe).
(Fröken Julie)
(Et Dukkehjem) Den senare var otroligt svår att få tag på, var tvungen att söka mig till universitetsbiblioteket och hittade till slut en upplaga med bilder från en ungdomsteaters 80-talsuppsättning.
Men mycket värt mödan!
Båda är kontroversiella 1800-talspjäser: Ett Dockhem handlar om en kvinna som har vävt ett nät av lögner för att ta ett lån utan sin mans vetskap och sedan lämnar familjen för att hitta sig själv.
Fröken Julie handlar ju om dottern till en greve som inleder en relation med betjänten Jean och sedan begår självmord (eller -harakiri- som Strindberg kallar det i förordet) på grund av skammen hon känner inför sina handlingar.
Elleeeer
Jag har älskat honom gränslöst- men visst har jag hatat honom också!
(Fröken Julie kort innan hon för sista gången lämnar scenen) Och det är såklart inte Jean det handlar om, det är Greven. Även om hon styrs av tidsenliga normer har fröken Julie brutit sin förlovning och umgåts med tjänstefolk, och man har låtit henne hållas. För Julie är sin fars dotter och trots sitt okonventionella leverne har hon alltid varit godsets ögonsten.
När jag var liten så talade pappa om för mig vad han tyckte och tänkte om allt möjligt, och så tänkte jag likadant. Han kallade mig för sin lilla docka, och han lekte med mig som jag lekte med dockor, så kom du och tog över mig. Jag gick från pappas händer till dina. Allting blev som du ville, jag tyckte alltid likadant eller låtsades det. Jag har gjort konster för dig: Du och pappa bär skulden till att jag är som jag är
(Nora i slutet av akt III när hon förklarar för Helmer varför hon lämnar honom)
Man behöver inte vara världens största freudian för att fatta vad det egentligen handlar om här ;)
Gemensamt för pjäserna är, utöver att de är kontroversiella, att huvudkaraktärernas FÄDER aldrig fysiskt medverkar på scenen men likväl spelar den avgörande rollen i hur samtliga medverkande resonerar i de konlikter de hamnar i samt vilka beslut de tar. (övertydligast i Fröken Julie där grevens skor står vid sidan av scenen genom hela pjäsen för att illustrera detta) Och litteraturhistorien är ju fylld av verk där huvudkaraktärens lojalitet till fadern är det som för storyn framåt. Det handlar om Elektrakomplexet, kvinnans motsvarighet till det oidipala. Även om detta inte är en helt solid teori som folk tror på kan den vara spännande att använda som verktyg när det gäller att analysera konst.
(Gudinnan Elektra, som mördar sin mamma och styvpappa för att hämnas sin fars död)Så vad gör just fallen fröken Julie// Nora intressanta?
Det har att göra med deras upphovsmän och respektive öden. Nora och Fröken Julie är på många sätt lika varandra, men Nora kan med beslutet att bryta upp från sitt sammanhang och det förtryckande mönster hon tycker sig se också läsas som Fröken Julies antites. För trots att Fröken ur flera aspekter är en modern kvinna kollapsar hon i slutändan under sitt behov av faderns bekräftelse och gillande, och till skillnad från Nora bryter hon sig aldrig loss.
I Valerie Solanas SCUM-manifest står inte den största motsättningen i kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män, utan mellan SCUM och Daddy’s girls. Och kanske är både Fröken Julie och Nora i grund och botten Daddy’s girls: Å ena sidan beroende och bekräftelsesökande, samtidigt moderna. De saknar den kvinnliga hjälplösheten och besitter istället mannens beslutsamhet. Men båda står också inför en möjlig emancipation; de anar att den tradition de verkat i sedan uppväxten inte är deras enda alternativ. Nora lämnar sin man och sina barn och reser iväg, går genom detta från att vara en Daddy's girl till att bli en del av SCUM. Fröken Julie cementerar istället en gång för alla lojaliteten till sin pappa genom hedersmordet på sig själv.
För August Strindberg hörde ju till dem som förfärades över Ett dockhems slut och budskap, han skrev som svar en egen variant (August Strindbergs Ett Dockhem) där kvinnan istället tvingas stanna med mannen. Så att han lät sin egen revolterande Daddy's girl gå ett tragiskt öde till möte är inte särskilt förvånande, men för alla Elektras vars frigörelsekamp misslyckats kan hon nu få stå som en martyr.
Och nu ett collage med ännu mer Elektra-komplex:
