EN (OM)VÄRDERING AV FRAMTIDA LIV.
Enligt den kristna kalendern infaller påsken den första söndagen efter vårens första fullmåne. Detta syftar enligt traditionen till att säkerställa att högtiden inte sammanfaller med en månförmörkelse, som enligt Bibeln varslar om domedagen.
Sambandet var inget jag kände till i juli i år, men på något sätt fanns föreställningen om månförmörkelsen som något olycksbådande ändå i mitt undermedvetna. Sommarens månförmörkelse sammanträffade med den då pågående extremtorkan, och dess förödande effekter i form av bränder och foderbrist, som i sin tur framtvingade nödslakt av kreatur, återgavs detaljerat i media. Även den mindre skrockfulle kunde oroas av alla de tecken som vittnade om hur vi lever i den yttersta tiden.
Sommarens värmebölja har av meteorologer tydligt kopplats till den globala uppvärmningen: En försvagad jetvind orsakad av höjda temperaturer klarade inte av att driva bort det högtryck som parkerat sig över Skandinavien. Trots klimatfrågans ständiga aktualitet, och den ökade angelägenhet att diskutera den politiskt som detta samband borde inneburit, var det inte i första hand klimatpolitisk debatt som präglade årets valrörelse. Samtidigt var nog många väljare medvetna att klimatförändringarnas betydelse tveklöst kommer överstiga de politiska initiativens när det kommer till påverkan på kommande decenniers migrationsströmmar, arbetsmarknad och tillväxt.
Så vari bottnar vår kollektiva oförmåga att hantera klimatfrågan politiskt? Författaren Jeremy Lent söker förklaringar i The Patterning Instinct: A cultural history of humanity’s search for meaning (Prometheus books, 2017). I boken kartlägger Lent hur samtida vetenskapliga tankemönster formats av medeltidens kristna rationalism, och vilken betydelse detta har fått för förståelsen av klimatfrågan. Lent lyfter hur (icke-) hanteringen av klimatfrågan kan härledas till vår gemensamma föreställning om naturen som maskin, vars helhet är nedbrytbar i mindre beståndsdelar.
Metaforen formulerades ursprungligen av 1600-talsfilosofen René Descartes, som anförde en vetenskap präglad av reduktionismens tankemönster. Enligt reduktionismen förstås verkligheten bäst genom att brytas ner i mindre beståndsdelar, vilkas betydelse studeras separat. Som metod implicerar reduktionismen, enligt Lent, att det går att lösa klimatmässiga utmaningar på samma sätt som man skulle laga en trasig maskin: Genom att identifiera och byta ut defekta delar.
I boken lyfts hur klimatfrågan (och andra globala utmaningar) inte kan hanteras med de verktyg som den reduktionistiska metoden tillhandahåller, då ett ekosystem består av sammanlänkade och med varandra interagerande delar som inte låter sig separeras. I ett ekosystem saknas vidare som bekant tillgångar som reservdelar och liknande, då alla beståndsdelar är integrerade i samma kretslopp. Som den skotske ekologen John Muir formulerade det redan 1911: “When we try to pick out anything by itself, we find it hitched to everything else in the Universe”.
Utöver utformandet av västerländsk filosofi ägnade sig Descartes åt naturvetenskapliga studier, särskilt dissektion av djur. Deras innanmäte undersöktes och dokumenterades metodiskt, och hans fasta övertygelse var att de i grund och botten kunde förstås som maskiner, vars beståndsdelar kunde plockas isär som kugghjul. Descartes föreställning om naturen som maskin benämns av Jeremy Lent som en kulturell kärnmetafor.
Men det är kanske inte bara i klimatfrågan reduktionismen som vetenskapligt synsätt ställer till det för oss. Idag råder det knappast brist på rapporter om invecklade konflikter att förfäras över, och sambanden mellan dem kan ofta tyckas svåra att greppa. Vi läser om hur terrorgrupper som Boko Haram gör landvinningar i Nigeria, och utvidgar sin verksamhet till angränsande länder. Samtidigt kan vi parallellt följa klimatrapporter, som vittnar om hur Tchadsjöns yta minskat med 90% sedan 1960-talet. Sjön stod tidigare för 20 miljoner människors vattenförsörjning i Kamerun, Niger, Tchad, och Nigeria. Möjligheten till fiske och försörjning i området har i och med detta satts ur spel, och desperationen bland unga växer. Den trygghet som tillhandahålls i form av mat och uppehåll av organisationer som Boko Haram framstår alltmer som ett alternativ. Sedan 2009 har två miljoner människor tvingats på flykt undan gruppens terror.
Det är inte för inte som just konflikten kring Tchadsjön kallas en av världens mest komplexa, och orsakssambanden ska inte förenklas allt för mycket, men klart står att det som vanlig mediekonsument kan vara svårt att ta till sig hur klimatmässiga, sociala och politiska utmaningar i fall som dessa är tätt sammanlänkade.
Orsakerna till varför Tchadsjön krymper är ännu inte fullt kartlagda, men en förklaring som ofta lyfts är att europeiska luftföroreningar resulterat i minskad nederbörd i regionen. Skilda problem är i det här fallet sammankopplade med varandra, och dess orsaker kan (som så ofta i en globaliserad värld) härledas till platser bortom regionens gränser. Att med en reduktionistisk metod lösa konflikten är inte görbart eftersom den inte låter sig brytas ner i isolerade delar. Konflikten vid Tchadsjön består även om alla europeiska luftföroreningar omedelbart skulle upphöra eller om Boko Haram med militära medel skulle besegras.
När allmänhetens förståelse för samband som de ovanstående brister väljer en del att rikta kritik mot media. Medielandskapets digitalisering har enligt vissa kritiker befrämjat lättöverskådliga och polariserande frågor, de som genererar datatrafik och annonsintäkter, och bidrar genom detta till att skapa ett grunt debattklimat som inte kan hantera komplexa frågor. Men även om detta till viss del må stämma, är utbudet av kvalitativ och pedagogisk klimatjournalistik samtidigt väldigt brett. För den som är intresserad finns gott om information att tillgå, problemen verkar snarare uppstå när vår förståelse ska omvandlas till politisk praktik.
Frågan har lyfts många gånger, men tåls att upprepas: Hur ska egentligen en progressiv klimatpolitik kunna få genomslag i ett system som förutsätter ständigt ökad tillväxt, en tillväxt som resulterar i en ökad användning av resurser? När Frankrikes miljöminister i augusti avgick i direktsänd tv med orden “Jag kan inte längre ljuga för mig själv” gav han uttryck för en frustration många idag upplever. Och det är lätt att förstå hur man som politiker med klimatmässiga ambitioner kan känna sig vingklippt: Man röstas fram för att representera en grupp under en begränsad mandatperiod, samtidigt som de klimatmässiga initiativ som verkligen krävs skulle behöva ta åtskilliga kommande generationers intressen i beaktning. Kanske är det inte medielandskapets struktur som gynnar den som driver politik med kortsiktiga mål, utan det demokratiska systemets uppbyggnad kring representanter som företräder endast den grupp den valts av?
Frågan kan tyckas långsökt och vag, men redan idag diskuteras den bland forskare. På Institutionen för framtidsstudier drivs exempelvis projekt som “Att värdera framtida liv”, med syfte att undersöka hur vi i dagens beslutsprocesser ska väga kortsiktiga vinster mot de problem de kan innebära framtiden. Bland de konkreta förslag som diskuterats hör exempelvis möjligheten till instiftandet av en ombudsperson för framtida generationer, eller garanterad politisk representation för parter som driver klimatpolitiska initiativ. Detta skulle i praktiken innebära kompromisser med en del av det vi idag ser som karaktäristiskt för demokratisk folkrepresentation, eftersom det innebär en begränsning av folkets möjlighet till påverkan. Samtidigt lär vi oss redan i grundskolan om hur demokrati är mer än bara ett styrelseskick, att den också är tätt sammanlänkad med föreställningen om alla människors lika värde och lika rättigheter. Utmaningen tycks vara att hitta sätt på vilka även kommande generationer ska omfattas av de garantier demokratin vill tillhandahålla sina medborgare.
Men hur var det egentligen med René Descartes? Hans betydelse för den moderna vetenskapen går knappast att överskatta, men många av de grundläggande föreställningar han utgick ifrån har bevisligen visat sig felaktiga. Av sina dissektioner av djurögon drog Descartes slutsatsen att det vi ser fixeras på betraktarens hornhinna, som en ristning på en tunn och ljusgenomsläpplig bit papper. Idag vet vi att det vi ser när vi inte blundar är spår av fysiska avteckningar, utan resultatet av en process som innefattar invecklade signalutbyten mellan ögats olika delar.
Och det är tur att våra inre bilder inte är fixerade, för det ger oss förmågan att omvärdera hur vi ser på verkligheten som omger oss, en verklighet i ständig förändring. När det gäller frågor som klimatpolitik, Boko Harams framfart eller medias tillkortakommanden kan vi av Descartes felaktiga syn på synen åtminstone dra en viktig lärdom om värdet av att ifrågasätta våra egna föreställningar.
Sambandet var inget jag kände till i juli i år, men på något sätt fanns föreställningen om månförmörkelsen som något olycksbådande ändå i mitt undermedvetna. Sommarens månförmörkelse sammanträffade med den då pågående extremtorkan, och dess förödande effekter i form av bränder och foderbrist, som i sin tur framtvingade nödslakt av kreatur, återgavs detaljerat i media. Även den mindre skrockfulle kunde oroas av alla de tecken som vittnade om hur vi lever i den yttersta tiden.
Sommarens värmebölja har av meteorologer tydligt kopplats till den globala uppvärmningen: En försvagad jetvind orsakad av höjda temperaturer klarade inte av att driva bort det högtryck som parkerat sig över Skandinavien. Trots klimatfrågans ständiga aktualitet, och den ökade angelägenhet att diskutera den politiskt som detta samband borde inneburit, var det inte i första hand klimatpolitisk debatt som präglade årets valrörelse. Samtidigt var nog många väljare medvetna att klimatförändringarnas betydelse tveklöst kommer överstiga de politiska initiativens när det kommer till påverkan på kommande decenniers migrationsströmmar, arbetsmarknad och tillväxt.
Så vari bottnar vår kollektiva oförmåga att hantera klimatfrågan politiskt? Författaren Jeremy Lent söker förklaringar i The Patterning Instinct: A cultural history of humanity’s search for meaning (Prometheus books, 2017). I boken kartlägger Lent hur samtida vetenskapliga tankemönster formats av medeltidens kristna rationalism, och vilken betydelse detta har fått för förståelsen av klimatfrågan. Lent lyfter hur (icke-) hanteringen av klimatfrågan kan härledas till vår gemensamma föreställning om naturen som maskin, vars helhet är nedbrytbar i mindre beståndsdelar.
Metaforen formulerades ursprungligen av 1600-talsfilosofen René Descartes, som anförde en vetenskap präglad av reduktionismens tankemönster. Enligt reduktionismen förstås verkligheten bäst genom att brytas ner i mindre beståndsdelar, vilkas betydelse studeras separat. Som metod implicerar reduktionismen, enligt Lent, att det går att lösa klimatmässiga utmaningar på samma sätt som man skulle laga en trasig maskin: Genom att identifiera och byta ut defekta delar.
I boken lyfts hur klimatfrågan (och andra globala utmaningar) inte kan hanteras med de verktyg som den reduktionistiska metoden tillhandahåller, då ett ekosystem består av sammanlänkade och med varandra interagerande delar som inte låter sig separeras. I ett ekosystem saknas vidare som bekant tillgångar som reservdelar och liknande, då alla beståndsdelar är integrerade i samma kretslopp. Som den skotske ekologen John Muir formulerade det redan 1911: “When we try to pick out anything by itself, we find it hitched to everything else in the Universe”.
Utöver utformandet av västerländsk filosofi ägnade sig Descartes åt naturvetenskapliga studier, särskilt dissektion av djur. Deras innanmäte undersöktes och dokumenterades metodiskt, och hans fasta övertygelse var att de i grund och botten kunde förstås som maskiner, vars beståndsdelar kunde plockas isär som kugghjul. Descartes föreställning om naturen som maskin benämns av Jeremy Lent som en kulturell kärnmetafor.
Men det är kanske inte bara i klimatfrågan reduktionismen som vetenskapligt synsätt ställer till det för oss. Idag råder det knappast brist på rapporter om invecklade konflikter att förfäras över, och sambanden mellan dem kan ofta tyckas svåra att greppa. Vi läser om hur terrorgrupper som Boko Haram gör landvinningar i Nigeria, och utvidgar sin verksamhet till angränsande länder. Samtidigt kan vi parallellt följa klimatrapporter, som vittnar om hur Tchadsjöns yta minskat med 90% sedan 1960-talet. Sjön stod tidigare för 20 miljoner människors vattenförsörjning i Kamerun, Niger, Tchad, och Nigeria. Möjligheten till fiske och försörjning i området har i och med detta satts ur spel, och desperationen bland unga växer. Den trygghet som tillhandahålls i form av mat och uppehåll av organisationer som Boko Haram framstår alltmer som ett alternativ. Sedan 2009 har två miljoner människor tvingats på flykt undan gruppens terror.
Det är inte för inte som just konflikten kring Tchadsjön kallas en av världens mest komplexa, och orsakssambanden ska inte förenklas allt för mycket, men klart står att det som vanlig mediekonsument kan vara svårt att ta till sig hur klimatmässiga, sociala och politiska utmaningar i fall som dessa är tätt sammanlänkade.
Orsakerna till varför Tchadsjön krymper är ännu inte fullt kartlagda, men en förklaring som ofta lyfts är att europeiska luftföroreningar resulterat i minskad nederbörd i regionen. Skilda problem är i det här fallet sammankopplade med varandra, och dess orsaker kan (som så ofta i en globaliserad värld) härledas till platser bortom regionens gränser. Att med en reduktionistisk metod lösa konflikten är inte görbart eftersom den inte låter sig brytas ner i isolerade delar. Konflikten vid Tchadsjön består även om alla europeiska luftföroreningar omedelbart skulle upphöra eller om Boko Haram med militära medel skulle besegras.
När allmänhetens förståelse för samband som de ovanstående brister väljer en del att rikta kritik mot media. Medielandskapets digitalisering har enligt vissa kritiker befrämjat lättöverskådliga och polariserande frågor, de som genererar datatrafik och annonsintäkter, och bidrar genom detta till att skapa ett grunt debattklimat som inte kan hantera komplexa frågor. Men även om detta till viss del må stämma, är utbudet av kvalitativ och pedagogisk klimatjournalistik samtidigt väldigt brett. För den som är intresserad finns gott om information att tillgå, problemen verkar snarare uppstå när vår förståelse ska omvandlas till politisk praktik.
Frågan har lyfts många gånger, men tåls att upprepas: Hur ska egentligen en progressiv klimatpolitik kunna få genomslag i ett system som förutsätter ständigt ökad tillväxt, en tillväxt som resulterar i en ökad användning av resurser? När Frankrikes miljöminister i augusti avgick i direktsänd tv med orden “Jag kan inte längre ljuga för mig själv” gav han uttryck för en frustration många idag upplever. Och det är lätt att förstå hur man som politiker med klimatmässiga ambitioner kan känna sig vingklippt: Man röstas fram för att representera en grupp under en begränsad mandatperiod, samtidigt som de klimatmässiga initiativ som verkligen krävs skulle behöva ta åtskilliga kommande generationers intressen i beaktning. Kanske är det inte medielandskapets struktur som gynnar den som driver politik med kortsiktiga mål, utan det demokratiska systemets uppbyggnad kring representanter som företräder endast den grupp den valts av?
Frågan kan tyckas långsökt och vag, men redan idag diskuteras den bland forskare. På Institutionen för framtidsstudier drivs exempelvis projekt som “Att värdera framtida liv”, med syfte att undersöka hur vi i dagens beslutsprocesser ska väga kortsiktiga vinster mot de problem de kan innebära framtiden. Bland de konkreta förslag som diskuterats hör exempelvis möjligheten till instiftandet av en ombudsperson för framtida generationer, eller garanterad politisk representation för parter som driver klimatpolitiska initiativ. Detta skulle i praktiken innebära kompromisser med en del av det vi idag ser som karaktäristiskt för demokratisk folkrepresentation, eftersom det innebär en begränsning av folkets möjlighet till påverkan. Samtidigt lär vi oss redan i grundskolan om hur demokrati är mer än bara ett styrelseskick, att den också är tätt sammanlänkad med föreställningen om alla människors lika värde och lika rättigheter. Utmaningen tycks vara att hitta sätt på vilka även kommande generationer ska omfattas av de garantier demokratin vill tillhandahålla sina medborgare.
Men hur var det egentligen med René Descartes? Hans betydelse för den moderna vetenskapen går knappast att överskatta, men många av de grundläggande föreställningar han utgick ifrån har bevisligen visat sig felaktiga. Av sina dissektioner av djurögon drog Descartes slutsatsen att det vi ser fixeras på betraktarens hornhinna, som en ristning på en tunn och ljusgenomsläpplig bit papper. Idag vet vi att det vi ser när vi inte blundar är spår av fysiska avteckningar, utan resultatet av en process som innefattar invecklade signalutbyten mellan ögats olika delar.
Och det är tur att våra inre bilder inte är fixerade, för det ger oss förmågan att omvärdera hur vi ser på verkligheten som omger oss, en verklighet i ständig förändring. När det gäller frågor som klimatpolitik, Boko Harams framfart eller medias tillkortakommanden kan vi av Descartes felaktiga syn på synen åtminstone dra en viktig lärdom om värdet av att ifrågasätta våra egna föreställningar.