Madrigal

 

 

Genom den tjocka isolering som drivorna av skräp bildar kan jag höra min mammas steg i rummet bredvid mitt, tunga och fogliga på samma gång. Ibland hör jag henne prata i telefon, med mormor eller morbror. Jag kan bara höra mammas ord men det är tillräckligt för att förstå vad det handlar om. De säger att jag bara är ett barn, att det är dåligt att växa upp bland så mycket saker, att jag måste få en egen yta och inte ska behöva ta så pass mycket ansvar som jag gör. Jag hör ofta vuxna säga att någon bara är ett barn, men jag förstår det inte. Ett barn har minst lika stor förståelse för sin omgivning som någon annan, om inte större, det vet jag. Jag fyllde elva för tre veckor och två dagar sedan. Mamma mådde inte så bra den dagen så jag var ensam den tiden jag inte var i skolan. Det gjorde mig inte så mycket, jag har alltid trivts i mitt eget sällskap. I skolan sjöng de för mig så jag blev nog uppvaktad ändå. Mina klasskamraters röster ekade mot klassrummets väggar, på samma sätt som en basketboll man spelar mot ett plank studsar när den kastas utan att nudda marken först. Det lät hårt. Där och då tänkte jag på min mamma. Älskar jag henne? Frågan kom till mig. Jag är starkare än henne. Jag är henne lojal. Jag kan inte tas ifrån henne, det skulle hon inte klara.