EssyDox - If you have to shoot, shoot! Don't talk

En av mina absoluta favoritfilmer är, kanske inte superoväntat, Den onde, den gode, den fule. Jag har däremot aldrig varit särskilt mycket för actionfilmer :/ Framför allt har jag upplevt att actionfilmen är exkluderande; ofta uppdela i många delar som inte går att se fristående från varandra eller med superhjältestorys som kräver förkunskaper. En invecklad plot med många karaktärer och parallella händelseförlopp att hålla i huvudet eller missbruk av specialeffekter är några andra återkommande inslag som gjort mig avskräckt. En del skulle kanske inte placera Sergio Leones film i den här kategorin; det finns ingen fara att rädda staden ifrån, det finns ingen hjälte osv. Jag tycker däremot att den uppfyller de viktigaste kraven (mycket våld, explosioner, Clint Eastwood etc.) Detta fick mig att fundera över vad som egentligen skiljer den från andra action/ äventyrsfilmer och gör den till det mästerverk den är.

Det första som slog mig är ärligheten i dikotomin Den onde och Den gode. Actionfilmer har alltid en god och en ond part, vem som är vem är tydligt från början. Tittaren tillåts genom olika dramaturgiska grepp bara ha sympatier med den ena osv osv. Det här gäller också för Den onde, den gode den fule, men här utmanas publiken. Att i början av filmen få svart på vitt vem som är vem

gör att man direkt vill leta efter brister i Den ondes ondska och Den godes godhet. Detta gör tittaren extra uppmärksam varje gång någon av dem verkar vika, men filmen lurar en gång på gång. Varje möjlighet till någon sorts karaktärsutveckling uteblir, Den onde visar sig istället vara ännu ondare och Den gode ännu godare, och det är oftast vid dessa tillfällen ny information förmedlas. Tittarens kritiska blick används alltså, och ger en effektiv exposition (exempel på det nedan). Med filmens slutscen cementeras dessutom karaktärsdragen hos huvudpersonerna en gång för alla (men mer om det senare)

Det kanske mest iögonfallande är det jag redan nämnt, hur filmen förmedlar information som för storyn framåt, expositionen. Mitt största problem med många actionfilmer idag är hur exposition kommer alltför onaturligt och utan att något händer, helt bunden till dialogen. I Den onde, den gode, den fule är dialogen mycket sparsam, filmens första tio minuter saknar repliker, men handlingen lyckas ändå bli komplex. Tidigt i filmen ska ”Den gode” och ”Den fule” (Tuco)s samarbete som kompanjoner förmedlas. Filmen gör detta till stor del genom handling och lyckas dessutom överaska tittaren:

I en av de inledande scenerna får vi se hur Tuco är tillfångatagen av tre män som ska lämna honom till polisen i utbyte mot en belöning. Här dyker Den gode upp, skjuter männen och tar själv med sig Tuco till polisen. Han får belöningen, men när det väl är dags för Tuco att hängas skjuter han av repet—> de flyr tillsammans och delar pengarna lika. Expositionen i filmen kännetecknas av att den på ett trovärdigt sätt vävs in i någons handlande, och alltid lyckas överaska.

När jag skriver det här har jag legat i feber i flera dar :’) Så det är framför allt därför det här inte är ett superraffinerat blogginlägg. Det här sjukdomstillståndet fick mig iaf att tänka på en tredje fantastisk sak i Den onde, den gode, den fule, nämligen hur värme skildras. Det är svårt att förklara hur Sergio Leone gör detta bra och jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att en del ökenscener är fysiskt smärtsamma att se på. Det kommer delvis fram i slutet av det här klippet:

Den enda karaktären som får någon sorts fördjupad personlighet är Tuco, Den fule. Han är impulsstyrd och handlar helt utifrån egenintresse, men har till skillnad från Den onde en bakgrundshistoria med en familj och en bror. Han blir den karaktär som är mest lik en riktig person, om än inte den vi har våra sympatier hos.

Filmens sista scen är klassisk så den tänkte jag inte skriva om, alla vet hur bra den är:

En del menar att den här filmen kan klassas som fabel, och att slutet har alla komponenter som finns hos en sån. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, men alla älskar en bra gåta och det är ju framför allt det slutscenen är. Den Gode vet att han ska skjuta Den Onde och behöver bara vänta in de andra.

Efter att detta har utspelat sig gräver Tuco och den Gode upp guldet. Sen tvingar Den Gode Tuco att ställa sig på ett kors med en snara runt halsen, samtidigt som han själv rider iväg med hälften av guldet. Publiken och Tuco tror att Tuco blivit lurad, men innan eftertexterna börjar rulla skjuter den Gode av repet. Återigen har man ifrågasatt hans godhet och blivit motbevisad. Slutet är en perfekt beräknad sammanfattning av hela filmen som inte lämnar något åt slumpen.

SLUTLIGEN är det allra bästa det fantastiska soundtracket. Det ska inte underskattas! Den som tror sig ha koll på hur det låter borde pronto gå in och lyssna på det på spotify, sök på il bouno, il brutto, il cattivo. De olika varianterna på den klassiska melodin överträffar hela tiden varandra, och det är väldigt snyggt hur de används om och om igen genom hela filmen. Lite kuriosa är att filmen är en Spagetti Western, dvs producent och regissör är från Italien (och även kompositör) men det kanske alla redan visste. Tycker iaf det här är en superbra film, vet att jag inte är ensam den ligger på IMDBs 9:onde plats över högst rankade filmer någonsin. Nu ska jag fortsätta febersova.